Uppbyggnad och historia

FilmupplevelsenFilmupplevelsen

Stora regissörerStora regissörer

Tidig historia och konventioner

När stillbilder spelas upp i en tillräckligt hög hastighet uppfattar ögat bilderna som rörelse. Om rörelsen skapas genom att någon fysiskt snurrar på bilderna blir det mer av ett experiment än en illusion. Men om man däremot får fram bilder som rör på sig ur tomma intet kan effekten bli riktigt imponerande. Den första apparaten som fick fram denna illusion var kinematografen och den visades för första gången upp för allmänheten på ett café i Paris den 28:e December 1895. Det datumet anses vara filmhistoriens början.

Den allra första filmen var riktad till en publik som tyckte bilder i rörelse i sig var en attraktion. Därför bestod den vanligaste typen av attraktionsfilm av platser och teknologi som redan fanns i samhället men som man nu kunde se på film. De lite mer experimentella filmerna under perioden fokuserade på kameran och effekter man kunde få fram med den. Det fanns även filmer som bestod av kortare inspelade sketcher, men dessa var inte lika populära.

Från 1905 och framåt började filmen gå över till mer narrativa berättande former, som ett resultat av att samhällen successivt vande sig vid tekniken. Både eran av attraktionsfilm och övergången till narrativ film dominerades helt av de europeiska länderna Frankrike och Storbritannien. Under övergångstiden spreds dock filmen till två nya länder i två nya delar av världen: Japan som producerade flest filmer under stumfilms-eran och USA som skulle komma att dominera filmvärlden.

Den amerikanska befolkningen började på allvar konsumera film 1905-1907. USA hade fördelen att ha fler invånare än de andra filmländerna, vilket gav bolagen större intäkter. I och med första världskriget lade många filmbolag i Europa ner sin produktion till förmån för kriget. När filmproduktionen försvann i stora delar av Europa behövde biograferna andra filmer för att kunna fylla sina program och det naturliga blev att hämta materialet från USA. De amerikanska bolagen fick både intäkter men framför allt en fruktansvärt stark ställning på ländernas marknad som de behöll efter kriget.

Hjärtat av USAs filmproduktion var Hollywood i Los Angeles och den dominerande ideologin i Hollywood var kapitalism. Filmbolagen ville ha ett filmspråk som var enkelt att begripa, en process kunde köras på löpande band och i slutändan att varje film skulle ge så säkra intäkter som möjligt. Medans Europa höll på och testade filmens gränser byggde filmbolagen i Hollywood upp olika kommersiella mallar och regler som användes närmast uteslutande för deras filmer. Man brukar vanligtvis säga att dessa konventioner var färdig-etablerade 1917 och de används fortfarande i de flesta av dagens filmer.

Hollywoods mallar lämnar väldigt lite åt slumpen. Ljussättningen ska komma från flera olika filmlampor vilket ger mjuka kontraster och lätta skuggor. Klippning ska ske i samband med karaktärernas rörelse, så om en karaktär exempelvis kollar åt ett håll är det naturligt att därefter klippa till det karaktärerna ser. En konvention som kom till för att specifikt undvika förvirring är 180 graders regeln som säger att all klippning ska ske i en halvcirkel på 180 grader. Det gör det mycket lättare att förstå kamerans orientering till skådespelarna.

Filmens beståndsdelar

Film består av bilder som spelas upp i en så hög hastighet att det mänskliga ögat uppfattar deras övergångar som rörelse. Idag består flertalet filmer av både ljud och bild, men bara bilden är ett måste för att ett verk ska räknas som en film. Därför är det bilden man utgår ifrån när man delar in filmens beståndsdelar.

Det första som behövs för att skapa film är en idé om vad filmen ska handla om. För längre verk används för det mesta ett nerskrivet manus som är en sammansättning idéer som tillsammans skapar filmens handling. Manuset används sedan som utgångspunkt när materialet ska spelas in och inte sällan innehåller det även idéer om hur bilderna ska sättas ihop senare i processen. Vid manusskrivande används ofta narrativa mallar/konventioner som testats fram tidigare i historien, antingen genom att manuset följer konventionerna eller genom att vända och vrida på dem för att skapa någonting nytt.

Det fysiska rummet en kamera tar sina filmfoton från går under samlingsnamnet ”mise en scène”. Den utgörs av platsens utseende, skådespelarna (eller andra subjekt), samtliga föremål som syns i bild, samt objekt som påverkar bildens ljus eller ljud utan att själva synas. Mise en scène kan ses som en form av rörlig scen som spelar upp materialet filmen har att jobba med.

På scenen placeras kameran. Valet av var kameran ska placeras kallas cinematografi och påverkar både vilka delar av scenen som kommer fram samt hur de delarna uppfattas av åskådaren. Exempel på cinematografi är att få in en vinkel på kameran som släpper in rätt typ av ljus, eller att få kameran på ett avstånd till subjektet som passar för filmscenen. När alla bilder för filmen tagits ska de klippas ihop till en sammanhängande film. Det är allmänt bevisat att människors intryck av en bild sker i relation till andra bilder, vilket gör klippning till en finkänslig process som behöver göras mycket noggrant för att göras väl.

Efter att filmen klipps klart är det sista steget att förstärka det färdiga bildmaterialet. Det kan handla om filmmusik som förstärker känslan av en scen, visuella specialeffekter, ljud från det mest vardagliga av föremål och även att synka de ljudspår som spelas in samtidigt som bilden. Självfallet är kronologin egentligen inte så simpel. Pålagd musik och specialeffekter bör man ha någorlunda koll på redan när man klipper film och det finns till och med regissörer som Sergio Leone som anpassade hela inspelningar till musikens rytm.

Övergången till ljudfilm

Film före 1927 hade inga språkbarriärer. Anledningen till det är att det inte fanns något unikt ljudspår kopplat till varje film. Ansvaret för musik och eventuella ljudeffekter låg istället på biograferna, som ordnade människor som kunde spela upp musik på plats i salongerna. Synen man hade var att biografen lade på musik ’till filmen’ och att själva filmen därför enbart bestod av de visuella bilderna. Utvecklingen av film blev därför uteslutande kopplad till bilden.

Allt det kom att förändras i och med den Amerikanska produktionen ”The Jazz Singer” som kom hösten 1927. Filmen hade nämligen delar bestående av ljud, en teknik som var ungefär samtida med filmen, men inte hade gått att inkludera på något smidigt sätt. Då filmen och tekniken blev en stor succé började samtliga större Amerikanska bolag gå över till att skapa ljudfilm och strax därefter började resten av världen också ställa om.

De stora (amerikanska) filmbolagen sadlade om till att närmast uteslutande skapa ljudfilm på ungefär två år. Deras snabba förändring medförde i sin tur en ny marknad för innovationer, av att utveckla klumpig och daterad ljudteknik som skapats för andra ändamål. Några viktiga uppfinningar var boom mikrofonen (1928) och möjligheten att spela in ljud på flera spår (1930-1931). 1932 var omställningen klar och vid det laget gick det att göra ljudfilm utan några större problem eller krångel.

Ljudets kanske mest använda tillgång är att få bilder att kännas mer sammanhängande. Utan ett ljudspår behövs någonting i själva bilderna som gör att de kopplas samman. Den vanligaste lösningen är att klippa i rörelse som fortsätter från en bild till nästa och därmed skapas en kontinuitet. Andra typer av klipp kan fungera men dessa behöver man tänka igenom noga för att undvika förvirring hos åskådaren. I en ljudfilm är det lättare att göra sådana klipp eftersom ett ljudspår som fortsätter över bilderna signalerar att båda utspelar sig på samma plats.

Biografen

Kinematografen var en dyr apparat men också en många människor var villiga att betala för att se. När utbudet överskred en viss gräns blev det lönsamt att bygga lokaler specifikt utformade för att visa film. Den första platsen som byggdes enbart för det syftet kom 1905 i USA. Det svenska namnet för dessa platser är biografer.

Biografer kan komma i olika storlekar beroende på var den ligger, vilken roll den ska fylla och framför allt vilken typ av publik de ska attrahera. Lokala biografer ute på landsbygden var ofta små och hade en enskild pianist som spelade upp all musik. Dess roll var att ge lite enkel underhållning i vardagen till bygdens invånare för en billig peng. Stora biografer däremot riktade sig i första hand till lite rikare människor, med mycket utsmyckning, långa filmprogram och maffiga orkestrar som spelade upp musiken.

Övergången till ljudfilm drabbade de mindre lokala biograferna hårt, eftersom det tvingade dem att installera nya ljudsystem. Många hade helt enkelt inte råd och fortsatte med den gamla tekniken, vilket i sin tur ledde till att de stora filmbolagen fortsatte släppa stumfilmsversioner av sina ljudfilmer. Det höll ett tag men i slutändan var alternativen att installera de nya systemen, gå i konkurs eller köpas upp av större bolag.

Hemkonsumtion

Film kom första gången in i människors hem genom TV-apparaten som lanserades 1946 och hade sin storhetstid under 50-talet (i USA). TV-bolagen köpte nämligen in filmer som eftertraktade underhållningsprogram som sändes på deras TV-kanaler. Resultatet av ett nytt bekvämare sätt att se på film, var en befolkning som mer sällan gick på bio och som var mer kräsna med det de såg. Motreaktionen från biografernas sida var fler färgfilmer på större biodukar. Allt för att erbjuda något TVn inte hade.

Två tekniker som haft stor betydelse för hemkonsumtionen av film är videobandet (senare dominerad av VHS kassetten) och DVD-spelaren. Videobandet kopierar bildrutor som spelas upp genom att lagra dem på ett fysiskt band, den kom 1976. DVDn släpptes internationellt 1995 och var en motreaktion till att filmbolagen inte uppskattade att videobands-tekniken kunde läcka deras material. I utbyte erbjöds konsumenterna en kraftigt förbättrad bildkvalité, samt tillgång till en lasermeny där man (bland annat) kunde ändra språk och undertexter.

Idag sker större delen av filmkonsumtion via digitala streaming-tjänster. För filmbolagen medför det nya utmaningar och möjligheter i hur de ska släppa sina filmer. För konsumenten innebär det att film har gått från att vara en närmast unik upplevelse, till att bli en vardaglig underhållningskälla tillgänglig på nätet.

Regissörer – Massproducenten

Personen som har slutgiltigt ansvar för en film kallas för regissör. En regissör kan vara direkt involverad i filmprocessen inom områden som skådesspeleri, manusskrivande och klippning. Men dennes huvudsakliga uppgift är att samla ihop och vägleda andra människor som är kunniga inom olika delar av filmprocessen. De största regissörerna kan i grova drag delas in i två olika (egenpåhittade) samlingsnamn: massproducenten och perfektionisten.

Massproducenter är regissörer som producerar material på regelbunden basis under en lång karriär. Massproducenternas mest lyckade filmer är ofta fullt jämförbara med det bästa från perfektionisterna, samtidigt som de har fler verk att erbjuda. Däremot släpper de också igenom filmer som inte är fullt lika lyckade och tar bort lite av känslan av en perfekt samling. Några nu levande massproducenter är Steven Spielberg och Martin Scorsese.

Den största Engelskspråkiga massproducenten är Alfred Hitchcock (Internationellt sätt är det Hitchcock eller den Japanska regissören Akira Kurosawa). Hitchcock började göra långfilm 1922 och mot slutet av stumfilms-eran sågs han som en av Storbritanniens mest lovande regissörer. Under 30-talet producerade Hitchcock så mycket som två filmer/år av god men något instabil kvalité. 1940 flyttade Hitchcock till Hollywood för att göra filmen ”Rebecca” och därefter började hans filmer regelbundet få höga betyg av dagens publik. Mot slutet av 40-talet kunde Hitchcocks filmsamling mäta sig med vilken annan regissör som helst.

Sen kom 50-talet, en era där Hitchcock producerade så många bra filmer att hans tidigare karriär hamnat i skymundan: med mästerverk som ”North by Northwest”, ”Rear Window” och ”Vertigo”, samt dubbelt så många filmer av nästan samma kaliber. Hans allra största film kom dock ut sommaren 1960 i form av ”Psycho”, vilket är den största skräckfilmen genom alla tider och en av de största filmerna i historien.

Regissörer – Perfektionisten

Perfektionisten producerar inte filmer särskilt ofta, men det den släpper igenom är väl genomtänkt, omsorgsfullt gjort och bidrar alltid något till regissörens samlade verk. Några nu levande perfektionister är David Fincher och Quentin Tarantino.

Den största perfektionisten genom alla tider och genom alla sätt att se på det är Stanley Kubrick. Kubrick fick sin utbildning som fotograf på tidningen ”Look Magazine” där han lärde sig bemästra bildens språk och dessa kunskaper tog han med sig i sitt filmskapande. Många av Kubricks filmer har djupa tankeväckande idéer ofta med lätt abstrakta teman och med tydliga pessimistiska drag. Kameran och det som omger den styrs in i minsta detalj av Kubricks vision och det känner man när man ser hans filmer.

Kubrick producerade under sin livslängd 11 filmer som är över 80 minuter långa. Ett par av dessa elva anses vara några av historiens bästa (framför allt mest ikoniska) och näst intill alla ses som riktigt bra filmer. Mer än någonting annat är Kubricks filmer extremt olika varandra vilket gör att varje film har något helt eget att erbjuda. Några av Kubricks mest välkända titlar är ”The Shining”, ”A Clockwork Orange”, ”Dr. Strangelove” och ”2001 a Space Odyssey”.

Du får gärna använda forumet nedan för att ställa frågor eller ge dina synpunkter.