Posted on

Övergången till ljudfilm

Film före 1927 hade inga språkbarriärer. Anledningen till det är att det inte fanns något unikt ljudspår kopplat till varje film. Ansvaret för musik och eventuella ljudeffekter låg istället på biograferna, som ordnade människor som kunde spela upp musik på plats i salongerna. Synen man hade var att biografen lade på musik ’till filmen’ och att själva filmen därför enbart bestod av de visuella bilderna. Utvecklingen av film blev därför uteslutande kopplad till bilden.

Allt det kom att förändras i och med den Amerikanska produktionen ”The Jazz Singer” som kom hösten 1927. Filmen hade nämligen delar bestående av ljud, en teknik som var ungefär samtida med filmen, men inte hade gått att inkludera på något smidigt sätt. Då filmen och tekniken blev en stor succé började samtliga större Amerikanska bolag gå över till att skapa ljudfilm och strax därefter började resten av världen också ställa om.

De stora (amerikanska) filmbolagen sadlade om till att närmast uteslutande skapa ljudfilm på ungefär två år. Deras snabba förändring medförde i sin tur en ny marknad för innovationer, av att utveckla klumpig och daterad ljudteknik som skapats för andra ändamål. Några viktiga uppfinningar var boom mikrofonen (1928) och möjligheten att spela in ljud på flera spår (1930-1931). 1932 var omställningen klar och vid det laget gick det att göra ljudfilm utan några större problem eller krångel.

Ljudets kanske mest använda tillgång är att få bilder att kännas mer sammanhängande. Utan ett ljudspår behövs någonting i själva bilderna som gör att de kopplas samman. Den vanligaste lösningen är att klippa i rörelse som fortsätter från en bild till nästa och därmed skapas en kontinuitet. Andra typer av klipp kan fungera men dessa behöver man tänka igenom noga för att undvika förvirring hos åskådaren. I en ljudfilm är det lättare att göra sådana klipp eftersom ett ljudspår som fortsätter över bilderna signalerar att båda utspelar sig på samma plats.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.